Det som komma skall...

Om en vecka ligger jag nyopererad på sjukhuset. Huadå. Inget jag ser fram emot. Känns nästan overkligt. Förr var jag absolut livrädd för allt vad operationer hette, nästan dog av skräck vid blotta tanken på att bli opererad. Men så för snart 2 år sen blev jag för första gången i mitt liv opererad - kan knappt fatta att jag gick med på det! - och då kom jag över min operationsskräck. Allt gick så smidigt och bra och jag blev så väl omhändertagen på sjukhuset att min rädsla helt enkelt runnit av mig när jag vaknade upp efter ingreppet. Jag kände att det skulle vara helt OK att bli opererad igen, om det någonsin skulle bli aktuellt. Och det blev det för en tid sedan, när jag vid ett läkarbesök fick det smått chockartade och helt oväntade beskedet att jag hade något som krävde operation. Till en början kändes det rätt OK faktiskt, men ju närmare operationsdatumet jag kommit, ju mer har jag känt att lite av rädslan smugit sig tillbaka. För det här är ett mycket större ingrepp än det förra jag var med om, och kommer att kräva sjukhusvistelse efteråt. Det blir första gången i mitt liv som jag ska vara intagen på sjukhus (förra gången blev jag opererad på dagkirurgin) och redan det känns lite skräckinjagande. Jag känner att min rädsla för att inte vakna ur narkosen gör sig påmind igen, jag kommer på mig själv med att tänka i banor som "Tänk om det här är min sista vecka i livet?"... Nej, jag vill inte tänka så! Operationen kommer säkert att gå bra, och efteråt kommer jag att konstatera att det ju inte var så farligt att bli opererad igen i alla fall (fast jag är lite rädd för smärtan efteråt...). Men får jag ändå erkänna att jag är lite, lite rädd för det som komma skall?
Publicerad 16.04.2014 kl. 00:46

Ikväll gäller det!

Ikväll gäller det. Då ska jag stå på en revyscen för allra första gången i mitt liv. Spännande, visst, men nervöst? Njae, inte särskilt. Mer spänd förväntan kan man väl säga. Jag har spelat lite teater förr, i min (avlägsna får man väl snart säga, trots att det tar emot!) ungdom, då var jag med i 2 st pjäser och senare, under studietiden, satte vi upp en dagispjäs + att jag och min klass framförde små dramastycken på turnéer vi gjorde runt om i svenskfinland. Sen var det många är som jag inte alls stod på någon scen. Vid ett teaterbesök för några år sen väcktes plötsligt en längtan efter att själv någon gång få stå på en scen igen, i något sammanhang. För det är en speciell känsla att få stå på scenen, att känna att man är en del av ett större sammanhang, att man får vara med och underhålla folk, att man får gå in i rollen och vara någon helt annan. I vintras blev min dröm verklighet, då jag var med i julfestprogrammet här i byn. Och ikväll blir det min allra första revy. Det är också den allra första revyn som sätts upp här i byn, så det ska bli spännande att se vad den får för mottagande. Vi har redan fått sätta in 2 extra föreställningar pga den stora efterfrågan på förhandsbokningen, men vad sen publiken tycker när de får se vår revy vet vi ju inte ännu. Så nu gäller det, ikväll ska vi gå upp på scenen och ge järnet!
Publicerad 09.11.2013 kl. 11:38

Nyputsat garnityr och nyputsad blick- det ni!

Idag kan jag inte bara briljera med att ha nyputsade tänder, utan också nyputsat öga - det händer inte direkt varje dag inte! Jag fick nämligen kombinera ett besök hos tandhygienisten imorse (en tid jag för övrigt fått vänta på i exakt 10 månader och en dag på, så man kan då verkligen inte säga att det går undan i den kommunala tandvården i vår kommun!) med ett besök på akuten för att plocka ut ett flera cm långt hårstrå ur ögat. Ah, så skönt det är att slippa den skavande känslan jag hade i ögat ända sen igår kväll! Sällan har jag väl lika klar blick som idag - på ena ögat åtminstone! :D
Publicerad 31.10.2013 kl. 15:37

Konsten att säga nej

Oftast är man ju dålig på att säga nej till uppdrag och jobb av olika slag, och tar på sig alldeles för mycket. Just konsten att säga nej är något man borde bli bättre på, att inse när man nått sin gräns och inte kan ta på sig mer. Vad beror det då på att när man för en gångs skull har vett att säga nej, ja då drabbas man av världens dåliga samvete efteråt och nästan ångrar att man sa nej?!? Trots att man borde vara lättad över att ha tackat nej till något man verkligen varken ville eller orkade ställa upp på. Då gnager det dåliga samvetet och lämnar en ingen ro. Ja, konsten att tacka nej är verkligen en konst. annat kan man inte säga.
Publicerad 15.10.2013 kl. 13:32

Nödvändigt eller onödigt?

Allt ska de hitta på, och frågan är om dessa produkter faktiskt är nödvändiga? Kan man faktiskt inte klara sig utan våtservetter för HUNDAR, eller rengöringslappar för HUNDENS TÄNDER? Jisses, det tycks inte finnas någon gräns för alla knäppa produkter de hittar på nuförtiden! Ska man sucka eller skratta?
Publicerad 09.10.2013 kl. 13:42

Orättvisan

Orättvisan river i mig. Sliter i mitt hjärta, klöser i min själ. Lämnar mig ingen ro. Orättvisan som uppenbarade sig igår kväll, som helt fick mig att tappa fattningen, fick skrattet att fastna i halsen och lusten att slinka ut genom dörren med svansen mellan benen. Det var väl inte meningen att det skulle gå så här? Alla ska väl vara lika, ingen ska väl lämnas utanför - eller? är det något jag missuppfattat här, något jag missat? Kan någon upplysa mig om det? 
Publicerad 09.10.2013 kl. 00:28

Se mig, här är jag!

Nu. Nu är det gjort. En ny blogg är född, något som jag länge gått och funderat på. En blogg där jag får skriva av mig om allt och inget, om livet helt enkelt. I all hemlighet förstås. Välkomna att dela mitt liv och mina tankar, vem ni än är som eventuellt kommer att hitta hit!
Publicerad 09.10.2013 kl. 00:24

Om mig

Min hemliga blogg där jag skriver om allt och inget. Om livet helt enkelt. i all hemlighet förstås.